kvinnors

Den heliga sexualitetens korståg 4

14 Oct 2011 1 Comment

by kvinnors in Den heliga sexualitetens korståg

Storken kommer med skammen?

Förr fick många barn veta av sina föräldrar att deras småsyskon och andra bebisar kom med storken. Historien lever kvar än idag men numera har det blivit ett oskyldigt skämt. Förhoppningsvis får barn idag en mer sann och pedagogisk förklaring till hur vi alla blir till. Liksom med tomten kan man ju tänka sig att de flesta barn som fick höra historien om storken så småningom kom underfund med att detta inte var riktigt sant; om än den officiella, gällande teorin. Att världen är motsägelsefull, komplicerad och full av undantag från gällande normer och regler, det vet nog de flesta barn över fyra.

I många familjer var kanske historier som den om storken skämtsamma men frågan är om det i sin tur innebar att man på ett självklart sätt talade om för barnen hur det egentligen förhöll sig med barnalstring, sex och annat som hörde livet till?

Skammen över kroppen och sexualiteten har haft ett starkt grepp om människor i århundraden, vilket jag berört i tidigare inlägg. Religionen har format och kontrollerat människors sinnen, på ont och gott, under lång tid. De stora religionerna medförde bland annat en stark skam över vår fysiska kropp: det var själen – anden, som skulle stå i fokus. Det var den som måste räddas från satans frestelser, frestelser som till stor del handlade om fysiska begär.

Själen tillhörde fadern, det heliga. Kroppen kom från jorden, den mörka, fuktiga och snåriga modern. Vi har ätit vårt bröd i vårt anletes svett – tvingats tigga av en hård mor, vi har ställt sexualiteten i skamvrån och gjort den naturliga sexualdriften och ”det köttsliga umgänget” till en svår synd. (Såvida aktiviteten inte förekom mellan kyrkligt vigda män och kvinnor och då enbart i syfte att alstra barn). Detta innebär att vi – mänskligheten, har skapat en enorm obalans, vi har huggit av oss det ena benet och sedan undrar vi varför vi haltar, om det är vår fader i himlen som blivit vred på oss?

Rädslan och ångesten över att ha vredgat fadern och åtskilts från honom har vi uttryckt som vrede och förakt, riktat mot det kvinnliga. Allt som står för det kvinnliga: Det närande, växande, förlösande, jorden, vattnet och blodet har fått ta emot vår rädsla och vrede. Rädslan över att göra fadern vred men också rädslan över att vara beroende av modern för att överleva. All denna rädsla har fört oss genom ett enormt lidande fram till dit vi är idag; vid vad jag tror och hoppas är en vändpunkt där det kvinnliga kommer att återupprättas i alla sina former, balans kommer att skapas och vi kommer inte längre att halta eller famla i blindo som art. Men det krävs mycket hårt arbete, det tar lång tid att vända en skuta.

Förr växte man ofta upp med många syskon. Preventivmedel var en synd. I den trångboddhet som ofta rådde kan man tänka sig att barnen snart blev varse om vuxnas sexualitet och kanske då även om sambandet mellan det som skedde mellan mor och far och barnen som föddes? Då jag växte upp var vi barn utomordentligt duktiga på att informera och undervisa varandra om både det ena och det andra; sex och barnalstring var inget undantag. Barn har inte samma förmåga att känna skam som vuxna, helt enkelt därför att de inte har lärt sig detta.

Skamkänslan är någonting som uppstår i mötet med andra människor (till skillnad från sexualiteten som jag skrev om i den heliga sexualitetens korståg 2). De psykologiska mekanismer som skapar en känsla och upplevelse av skam måste bli inlärda. Successivt utvecklar barn en allt större benägenhet till att känna skam. Förmågan att känna skam är medfödd liksom förmågan att älska, vara glad, arg eller ledsen. Skam tillhör våra grundläggande emotioner. Hur, var, när och varför man skäms lärs in; vi socialiseras in i en viss grupp där normer och oskrivna regler gäller. Redan i småbarnsåldern lär sig barn rätt och fel genom att utsättas för andras ogillande vilket leder till skamkänslor.

Ett barn som tror att storken kommer med nyfödda barn tror bara detta en viss tid. Snart kommer barnet att få höra ”sanningen” från sina kamrater och oavsett om barnet tror på denna nya information eller inte, kommer hon att börja ifrågasätta det hon har fått veta. Det är förmodligen en kritisk punkt då detta sker eftersom lögnen är skamlig precis som sexualiteten. Det uppstår en konflikt som kanske kan vara svår att hantera för många barn. Att lära sig om sexualitet är skamligt och måste förbli hemligt; då den egna sexualiteten vaknar börjar man bryta sig loss från sina föräldrar. Föräldrarnas lögn om hur barn blir till är en oskriven social regel, ett av flera undantag från lögnernas synd.

I The education of Girls (från 1800-talet), Skriver pedagogen Von Raumers om hur mödrar bör förhålla sig till sina döttrars frågor kring sexualitet:

”Barnen bör så länge som möjligt få leva i tron att en ängel kommer till modern med de små barnen, en legend som är vanlig på många håll och mycket bättre än den om storken. Om barn verkligen växer upp inför sin mors ögon kommer de sällan att ställa näsvisa frågor på denna punkt… Inte ens när modern på grund av barnsbörd är förhindrad att ha dem hos sig…

Om flickorna längre fram frågar hur det egentligen går till när små barn kommer till världen, skall modern säga: Det är den gode Guden som ger modern det lilla barnet som har sin skyddsängel i himlen, och det var säkert denna ängel som på osynligt vis medverkade till att bringa oss denna glädje. Hur Gud ger barnen, det behöver du inte veta och det kan du inte heller förstå. I hundratals fall måste flickorna låta sig nöja med liknande svar, och det är moderns uppgift att så oavlåtligt sysselsätta döttrarnas tankar med det goda och vackra att de inte har tid att grubbla över sådana saker… En mor… bör bara en gång strängt säga: Det skulle inte vara bra för dig att veta en sådan sak och du bör undvika att lyssna på tal om detta. En verkligt väluppfostrad flicka kommer då framledes att sky allt tal om sådana ting.”

Ur ”Emotioner vardagsliv & samhälle, Dahlgren och Starrin (2004).

En ängel alltså… Fram till, kanske, sexårsåldern? Sedan var det ”den gode Guden”, ja det blir ju, kanske inte begripligt, men i vart fall någorlunda logiskt för barnen att tro på förutsatt att de skolats väl in i den kristna läran. Den gode guden som skänker barn till mödrar är ju då densamme som prästen kallar ”Gud fader” eller ”fader vår”…

Man kan ju skratta åt forna tiders pedagogik kring barnuppfostran. Men allt vi har bakom oss påverkar den vi är, och vad vi gör, just nu. Viket i sin tur naturligtvis påverkar vårt agerande, som i sin tur får en direkt inverkan på hur vår framtid kommer att se ut och det är därför jag tar upp det här. Det är inte så längesedan tron på storken satt som gjuten i en femåring. Flera av oss har/har haft far- och morföräldrar som kan vittna om hur skamlig sexualiteten och barnalstrandet var förr. (Speciellt då utanför äktenskapet).

Jag tror att vi tjänar på att se bakåt, söka förståelse för hur det förflutna påverkar oss idag. Det är bara i nuet vi kan agera men om vi inte känner till vårt förflutna vet vi inte vad vi har för valmöjligheter. Att blunda för hur det varit gör det lättare att blunda för hur det är och den som inte ser kan inte heller göra ett aktivt val.

Att ett barn under 2000-talet får höra att det är storken som kommer med barnen är säkert vanligt, men då förmodligen på ett skämtsamt vis. Många barn vet varifrån barn kommer och hur de blir till. De får helt enkelt veta när de börjar fråga. Barn tar till sig en sak i taget, frågar ibland många gånger för att få bekräftat att de kommer ihåg rätt eller har förstått.

Vuxna är mycket mer slipade i konsten att skämmas än vad barn är. Men att en förälder stakar och stammar, högröd i ansiktet när han/hon ska förklara hur ett samlag går till eller vart bebisen kommer ut, påverkar förmodligen inte barnet ett dugg mer än att han/hon blir otålig över sin förälders långsamma väg fram till saken. Så, föräldrar, stamma på! Men tystna inte och tysta aldrig barnens frågor.

 Skammen fungerar som ett alarmsystem för intelligenta, sociala varelser – vi skäms då vi gör fel i andras ögon. För en individ som ingår i en flock, i ett ständigt pågående samspel med andra människor, är det livsnödvändigt att socialiseras in i just den grupp man tillhör. Vad som ses som skamligt varierar mellan olika kulturer men just sexualiteten och den fysiska kroppen har skambelagts extra hårt.

Redan mycket små barn lär sig snabbt var de här gränserna går; föräldrars och andras ogillande och avståndstagande skapar en känsla av rätt och fel hos barnet. Då barnet får denna negativa uppmärksamhet uppstår skamkänslor, nödvändiga för att individen ska lära sig spelreglerna och kunna passa in i flocken. En människa utan flock blir ett lätt villebråd.

Så, skam är alltså förmodligen som så många filosofer och vetenskapsmän redan slagit fast, en fullt naturlig och funktionell emotion. Men människans intelligens ställer till det ibland. Jag tror att vi genom vår förmåga till självkännedom, att se oss själva ur andras perspektiv, har gjort att vi drabbats av en sorts kollektiv social fobi. Våra trosföreställningar har sedan underhållit denna sociala fobi, rädslan för att göra bort sig, hamna utanför tryggheten i flocken. Det i sin tur har skapat en ohälsosam situation för människan då vi på grund av denna rädsla inte ifrågasätter vårt eget beteende kring bland annat sexualiteten.

Det feminina, det som när och ger men också tar, har varit nyckfullt. Att tvingas vara beroende av modern har skrämt, att separera från den fysiska modern är kanske mer smärtsamt än att separera från den andlige fadern? Himlens gåvor till modern; regn luft och sol, har varit avhängigt vår överlevnad. I en del kulturer har man bett direkt till modern, i andra, som vår västerländska, har man bett till fadern – en osynlig kraft bortom oss själva. En kraft som vi tror oss vara separerade ifrån, som måste tillbes och blidkas. Bara fadern kan tukta modern, jorden, så att hon när oss som hon ska. Det är till fadern vi sätter vår tillit när jorden är nyckfull.

Ganska intressant om man ser det från ett materiellt perspektiv. Allt fysiskt och materiellt kan sägas representera modern. Vi kräver bland annat föda för att överleva, den första tröst vi får i livet är vid mammas bröst. Där är det tryggt och varmt men det varar aldrig. Vi tvingas vända oss bort från bröstet och möta världen så hur ska vi våga lita på henne? Hur ska vi våga lita på jorden, att hon när oss? Vi måste börja lita på oss själva, släppa taget om rädsla och dödsångest och återta den makt vi en gång gav bort. Vi måste lära oss att se fadern och modern som en enhet, som yin och yang, existerande inom oss själva.

 Att vilja ha, vara rädd för brist och tvingas arbeta för och värna om det som hjälper oss upprätthålla liv är naturligt och självklart. Men det finns gränser och flockens väl måste alltid gå före individens behov.  Att samla föda och äta är exempelvis helt rätt men om brist uppstår måste vi dela och prioritera. Vem ska få mest och varför? Då en individ tar mer än vad han/hon ger eller frossar blir beteendet oacceptabelt och individen utsätts för ogillande vilket leder till skamkänslor på grund av begäret.

Sexualdriften är enormt stark. Den är primär, vi hade inte existerat utan den. Då vi blev rädda för lusten, välbehaget och den fysiska närheten skapade vi ett avstånd till detta. Vi fjärmar oss från det feminina, från den moder som vi tror när som helst ska vända sig ifrån oss och orsaka oss lidande. All rädsla, rädslan för brist, rädslan för att separeras från kärlek och trygghet, rädslan för att göra fel i föräldrarnas, gud fader och moder jords ögon har gjort oss distanserade. Distansen tillåter att regnskogar skövlas, fattiga exploateras, kvinnor och barn våldtas.

Barnen, både pojkar och flickor, står i förbund med modern och representerar det feminina. Vi säger att vill skydda våra barn från all skada. Varför tiger vi eller ljuger då de frågar? Varför har vi inte tid? Varför rynkar vi på näsan, fyar eller skäller då barnen inte anpassar sig efter en förljugen, destruktiv värld, en värld som håller på att förgöra sig själv.

Allt fler barn verkar få diagnoser idag. Vi diagnosticerar våra barn och accepterar utan omsvep vår trasiga, trasiga värld när det borde vara precis tvärt om. Barnen har rätt och vi har fel. Vi måste bli som dem för att verkligen kunna nå fadern som aldrig har befunnit sig där uppe, där bortom. Han och hon har alltid funnits här. I var och en av oss. Jesus sa det till oss en gång men det tål att upprepas. För vi har visst svårt att lära.

Som vuxen har man ett stort ansvar att se till att skamkänslor inte utvecklas hos barn när det gäller saker som utseende, kroppen eller de kroppsliga funktionerna inklusive sexualiteten. Undertryckta känslor kring sexualitet kan som jag skrev i förra inläggen bli oerhört destruktiva. Ett barn som inte skäms för det som är ”jag” är ett starkt barn. Vårda deras styrka för det är vårt enda hopp, världen är ur led, halt, och vi måste vända skutan så fort det bara går.

/Isa

Den heliga sexualitetens korståg 3

01 Oct 2011 3 Comments

by kvinnors in Den heliga sexualitetens korståg

Ursäkta dröjsmålet men här kommer den tredje, och kanske sista, artikeln om den heliga sexualiteten. Jag har lagt in artiklarna under en egen kategori i högerspalten.

Den heliga sexualiteten 3

Som jag skrev i förra inlägget om den heliga sexualitetens korståg är sexualiteten personlig och medfödd, den uppstår inte först i mötet med andra människor. Sexualiteten är inte heller avhängig kön eller sexuell läggning. Män, kvinnor, intersexuella, transsexuella, homosexuella, heterosexuella, bisexuella – vi är alla födda med vår sexualitet, den är en av flera medfödda egenskaper och den är vår födslorätt.

Fortplantningsdriften är elementär hos människan men den är samtidigt bara en liten del av sexualiteten. Vår sexualitet är så mycket mer än sex, mycket mer än ett samlag.

Sexualitet är, och/eller innebär, en attraktion till den fysiska världen, framförallt till den fysiska kroppen. Både till den egna, som man först upptäcker, och andras kroppar. Den är sexuell/fysisk och känslomässig njutning.

Den sexuella njutningen är hälsosam för oss. Vi lär oss att relatera genom fysisk närhet och sex: Den fysiska attraktionen är en förutsättning och nödvändig för att vi ska kunna och vilja skapa mellanmänskliga relationer. Attraktionen leder till kontaktsökande, längtan efter kärlek och gemenskap får oss att närma varandra. Såväl fysisk som icke-fysisk kontakt mellan människor skapar känslor av trygghet, tillit och kärlek, (i den ordningen).

Att bejaka sin sexualitet är att bejaka livet, vår fysiska verklighet och våra fysiska kroppar. Attraktionen innebär också att vi lägger en grund för att kunna relatera till andra människor. Vi skapar vår identitet och vår jagkänsla i denna relation till andra individer. Vi upplever oss själva genom andra människor; den vi förhåller oss till blir vår spegel eftersom vi till stor del projekterar oss själva på denna individ. Då vi tar fel, felbedömer på grund av våra projektioner, utvecklas vi och lär oss kärlekens villkor där osjälviskhet och uppoffrande existerar bredvid känslor som tillit och trygghet; fundamentala för vårt jag, vårt ego och vår identitet.

Att undertrycka sin sexualitet skapar motsatta känsloreaktioner och påverkar vårt sätt att relatera till oss själva och andra människor, både på det fysiska och också på det psykiska planet. Att förvägra sig själv att känna sexuella känslor – känslor av fysisk attraktion, sexuell lust och njutning, kan leda till ångest, skam och rädsla.

Skammen över den fysiska kroppen och de sexuella känslorna är en verkan av de kulturella och religiösa föreställningar vi människor skapat. Dessa föreställningar har i sin tur sin grund i en existentiell ångest – en stor rädsla för det okända, för svaret på de frågor vi alla ställer oss: Vart kommer vi ifrån, vart är vi på väg och varför? Vad finns egentligen bortom det vi känner till? Religioner och trosföreställningar har gett oss tillfälliga svar på de här frågorna men de är förändliga över tid och därmed osäkra. Rädslan för att ha fel, för att göra fel i någon större makts ögon, har lett till ett självstraffande beteende där förvägran av det som är njutbart blir en självklar konsekvens.

Religionernas grepp om mänskligheten har i många avseenden varit god: Lett till sunda vanor, en känsla för rätt och fel, gott och ont. Men baksidan av myntet är att vi har utvecklat ett mycket fördömande sinne där rädslan för att göra eller vara fel har styrt vårt handlande gentemot varandra. För sexualiteten och allt vad den innebär förutom just fortplantningen, har detta varit förödande. Den på grund av rädsla undertryckta sexualiteten hotar vår identitet, vår självbild, vår grundläggande tillit till varandra – grunden för att vi ska kunna skapa goda relationer till oss själva och till andra människor. Detta innebär i sin tur att den kärlek som uppstår mellan människor förhindras eller hämmas. Moderns och barnets kärlek till varandra bygger på relaterandet till varandra på flera olika plan: Fysiskt, psykiskt och själsligt. (Den själsliga aspekten rymmer vårt överjag – allt gott i mänskligheten, våra allra bästa egenskaper). Denna kärlek uppstår inte genetiskt under graviditeten, utan då vi börjar relaterar till barnet med positiva förväntningar.

Förvägran till fysisk attraktion och relaterande till varandra på det sexuella planet blir motsägelsefullt i förhållande till vår medfödda förmåga att känna tillit och kärlek och till den moderskärlek de flesta av oss får uppleva i början av livet. Denna konflikt inom oss orsakar rädsla just på grund av sin motsägelsefullhet. Vi är rädda för det vi inte kan förstå, för det främmande, för det som ligger bortom vår kontroll.

Då står vi alltså där, med den socialt konstruerade rädslan för att göra fel – religionernas fördömande av fysisk njutning, i ena handen och rädslan som skapats av vår egen förvägran till en stor del av oss själva – sexualiteten i den andra. Vår grundläggande trygghet och därmed vår identitet hotas och tar allvarlig skada på grund av denna rädsla.

Ur rädsla föds ångest, skam och aggression. Dessa emotioner leder alltid till våld. Våldet är vårt sätt att försöka förgöra vår medfödda sexualitet, vårt behov av mänskliga relationer och fysisk närhet. Det vi blivit lärda att sky skyr vi. Lusten och njutningen i sexualiteten har smutskastats under århundraden. Vi har lärt oss att känna skam för det som egentligen är naturligt.

Orgasmen är höjdpunkten under en sexuell akt. Den är helig, bokstavligt talat. Förutom att orgasmen har en rad hälsofrämjande effekter så lär den oss att släppa taget – fullständigt. Vi behöver inte känna kärlek eller tillit för att uppnå orgasm men i orgasmens tillstånd upplever vi en total helhet där tilliten, kärleken och tryggheten för ett ögonblick är total. Vi är helt utlämnade, på alla plan. Vi är försvarslösa och vi saknar behov av att försvara. Detta eftersom vi i orgasmen inte längre upplever en tydlig jagkänsla. Vi släpper den och allting annat, vi är helt hämningslösa och har ingen som helst kontroll. Ändå är allt i sin ordning; det är omöjligt att uppleva rädsla under orgasmen. Men det betyder inte att rädsla, hat och aggression inte kan vara drivande i den sexuella lusten, i de fysiska och psykiska lustar som leder till orgasm. En rädd människa som är uppfylld av aggression och hat på grund av sin omedvetna rädsla för att tappa kontrollen och vara beroende av andra som man är oförmögen att relatera till på grund av en skadad identitet är en farlig människa. För sig själv och för andra. Aggressionen uttrycker sig ofta i våld gentemot den egna personen, gentemot andra individer eller gentemot båda delar.

När rädslan och aggressionen uppstår som en följd av undertryckt sexualitet leder det till en snedvriden syn på sex och på det man attraheras av. Man skäms kanske över sin åtrå och lust, över sin njutning men även över sitt hat eller sin rädsla för sexualiteten. För utåtagerande personer kan detta leda till destruktiva relationer till andra människor. Man projekterar sina egna skamkänslor och sin aggression på den andra. Den man för tillfället förhåller sig till, eller en särskild person, blir ens spegel. Aggressionen man ser i den andre blir ett hot mot det egna jaget. Man ser sig själv med dennes ögon och skäms ytterligare då man tror sig ha ett vittne till den egna skammen. Även detta blir ett hot.

Sexualiteten är en början till en större kärlek och bland det finaste vi har. Den är en gåva, vår födslorätt. Att ta sexualiteten från en annan människa är kanske den ultimata kränkningen. Den känsla av makt detta ger skänker en tillfällig känsla av total kontroll hos förövaren. Denna känsla är illusorisk men den ger förövaren en kortvarig frihet från den ångest och existentiella rädsla som ligger som grund för personens våldsamhet. Förövaren som är oförmögen att tro på eller ta till sig kärlek på grund av sin dåliga självbild provoceras av andras förmåga till detta. Av deras självklara syn på att de är värdiga respekt och kärlek, av deras förmåga att känna tillit, skapa kontakter och i dessa relationer uppleva trygghet.

Genom att bruka sexuellt våld vill förövaren känna makt men också ta ifrån sitt offer all värdighet. Att döda, misshandla och/eller förnedra genom sexuellt våld är verktyg förövaren har att tillgå för att åstadkomma detta.

Det enda sättet en människa kan förlora sin värdighet på är genom att medvetet skada andra individer, och till och med då är det tillfälligt. Man kan alltid bygga upp känslan av värdighet.

Den som faller offer för en annan människas rädsla har inte förlorat sin värdighet. Värdigheten kan inte tas ifrån dig, men du slänger bort den då du gör skada.

Det ligger i hela mänsklighetens intresse att skapa ett jämlikt samhälle där vår människosyn inte påverkas av faktorer som vilken ras, kultur eller religion vi tillhör eller vilket kön eller vad vi har för sexuell läggning eller politisk ståndpunkt. Jag tror att vi lever i en tid då mänskligheten vaknar upp och inser detta. Oavsett kön eller sexuell läggning är vi sexuella varelser och det innebär som jag skrev tidigare en attraktion till det fysiska men även till våra mentala egenskaper. Man brukar säga att könet och sexualiteten till största delen sitter i hjärnan. Jag tror att vi för att kunna uppleva existens och ett jag alltid måste ha en motpol.

Feminin energi och maskulin energi, gott och ont, yin och yang. Oavsett kön har vi alla en kvinna inom oss och jag är övertygad om att det feminina nu reser sig som en bergsrygg över världen och kräver sin plats. Obalanser måste alltid balanseras, utan balans blir vår värld skev.

Kvinnor har varit underordnade männen i årtusenden. Än idag har kvinnor inte samma makt, samma möjligheter eller samma rättigheter som män. Det är oftast kvinnor som faller offer för sexualbrott. Det tar lång tid, mycket kraft att resa sig efter att ha utsatts för sexuellt våld. Dessutom kostar både sexualbrottslingar och sexualbrottsoffer mycket pengar, i Sverige står staten för stora delar av dessa kostnader.

Man har spekulerat i om de senaste årtiondens ökade antal av anmälda våldtäkter har att göra med den kvinnliga frigörelsen. Jag tror som många andra att det är så. Då vi kvinnor började resa på oss och kräva jämlikhet blev vi större måltavlor för rädda mäns vrede. Samtidigt har våra krav på jämlikhet tagit sig uttryck att fler kvinnor anmäler sexualbrott. En anmälan innebär för offret bl. a. att visa sig själv och sin omgivning att man vägrar ta på sig skammen för det som skett. Man lägger skammen där den ska vara – hos förövaren som kastade bort sin värdighet.

Jag blev hösten 2000 utsatt för en grov våldtäkt där jag blev misshandlad och våldtagen vaginalt och analt i över två timmar. Jag skadades svårt i underlivet och lever än idag med konsekvenserna från övergreppet. Jag anmälde aldrig våldtäkten. Skälen till det var flera men rädsla och skam var avgörande. Så är det för många sexualbrottsoffer. Jag tog på mig skulden och skammen. Jag berättade inte utan teg en lång tid.

Jag har levt i förhållanden där mannens intressen och behov har satts främst, både av honom och av mig själv. Det sorgliga är att jag inte ens såg det då. Ojämlikheten fanns omkring mig: I alla mina vänners förhållanden, på jobbet, i reklamen på tv, i tidningarna, i matbutiken, inom sjukvården. Jag såg allt detta som normalt. Det som normaliserats blir osynligt eftersom det inte ifrågasätts.

Jag har tidigare skrivit om våra förmödrars kamp för jämlikhet och rättvisa mellan könen. Jag vill poängtera att ingen seger kan tas för given och att vi, dagens kvinnor, inte har rätten att kasta bort dessa segrar eller strunta i de jämlikhetskrav som kvinnor före oss satte.

Sexualiteten är vacker, om livet är tonerna så är sexualiteten musiken. Med vår sexualitet bestämmer vi oss själva; skapar vår identitet i förhållande till vår omvärld. Det är grunden i sexualiteten. Njutningen i sexualiteten skapar kärlek och lär oss att känna djup tillit då vi släpper taget. Ytterst skapar sexualiteten nytt liv.

Det här är min tro, mina ståndpunkter och min övertygelse /Isa